caphemox

Ivan "Ivitza" Rogina


Efter att ha bott tillsammans med Ivan i en vecka kan man dra en väl begrundad slutsats: Ivan är komplett galen. Jag tror att man kanske måste ha studerat honom personligen för att egentliegn förstå vidden av hans galenskaper, men jag ska göra mitt bästa för att ge en beskrivning. Ivan föddes i Kroatien, men har bott i Australien i 45 år. Han har anammat den Australienska kulturen, dialekten, och livvstilen till absurdum. Jag tror att han kanske är mer australiensk än dom infödda. Han har jobbat som murare från 17 års ålder, och på sin meritlista har han bland annat sitt hus spm jag för tillfället bor i. Vilket är fantastiskt, cred till honom för det. Men där tar det vettiga i Ivans liv slut. Jag tror att en lista kan vara det bästa sättet att gestalta hans personlighet på:

- KVINNOSyN: Ivan har en förlegad syn på det mesta, framför allt kvinnor i trafiken. Fruntimmer ska sitta i baksätet, och inte i närheten av ratten. I fjol hade han kört bil med en vän och krockat i ett träd, vilket resulterat i ett brutet ben. När Ivans fru kom till sjukhuset med bilen för att hämta honom så vägrade han att låta henne skjutsa honom, och tog en taxi istället. Att befatta sig med matlagning, städning, diskning, eller dylikt skulle han aldrig ens komma på tanken att göra, då det är kvinnogöra.

- MAT- OCH DRYCKESVANOR: Ivan går upp klockan fem på morgonen och startar dagen med ett glas slibovich, en kroatisk snaps. Under dagen dricker han i genomsnitt två liter av sin hemmagjorda öl, och arbetar i trädgården. Han är övertygad om att fisk inte är nyttigt för honom och att asiatisk mat är det värsta skräpet som finns. En burgare med bacon, ägg, bacon och stek ska det vara.

- GRODOR: När det regnar kraftigt i australien så kommer det fram ett massivt antal grodor, som ibland har oturen att befinna sig i Ivans trädgård. Sist det var en grodinvasion så löste han problemet genom att slå över dom till grannen med ett cricket-trä.

- ANDRA SKADEDJUR: Dom flesta skadedjur, inkluderat "the stupid bloody bird-bastards" kommer från England. Liksom Engelsmännen. Som är snarlika dom flesta skadedjur.

- SKOLAN: Skola är till för folk med "shit for brains". No further comments, jag fick aldrig någon förklaring på varför.

- SIG SJÄLV: "I might be crazy, but I'm not stupid". Stämmer till viss del. Även om Ivan inte har bländat mig med sitt intellekt än, så är han nåt så vansinnigt underhållande vid middagarna (han har femhundra hinkar med galna historier) och hans grönsaker och frukter som han odlar är fantastiska. Jag kommer ritkigt bra överens med Ivan, trots vissa (läs; många) meningsskiljaktigheter.

Ja, jag erkänner. OK. Fatalt misstag av mig. Att tro att det var easy stuff att hålla en blogg levande när jag pluggar i australien, alltså. Som ni kanske har märkt så har jag blivit sämre och sämre på att uppdatera min resblogg ju längre tiden går. Anledning? Ja, jag får mer och mer att göra för varje dag. DÄRFÖR, tänker jag pausa Singapore och spola fram till nutid, dvs mitt liv i Australien. Det finns nämligen så sjukt mycket spännande saker här så jag ser ingen annan utväg än att skriva om allt på en gång innan jag glömmer något. Min förhoppning är att jag ska trycka in lite Singapore-inlägg här och där över tiden. Vi får se hur det går haha.

Queensland, Cairns, 7th. Maina street. Där bor jag. Hos Ivan- och Dusanka Rogina. Två färgstarka karaktärer med ursprung ifrån Kroatien, som jag mötte upp på flygplatsen i Cairns. Det första jag hör (nej det är inget skämt) är "'ELLO MATE! NO WORRIES, THE JEEPS AT THE FRONT!" - Ivans ljuva stämma. Han rattar, precis som övriga 90% av Cairns befolkning tydligen också gör, en 4WD av nåt slag. Under den dryga kvarten ifrån flygplatsen fram till huset så berättar Ivan om livet i Cairns. Fast egentligen fick han sagt ungefär två viktiga saker, att han kan fixa en billig cykel åt mig och att vi aldrig behöver oroa oss för att köpa öl, för den gör han bäst själv. Ja, Ivan gör faktiskt sin egen öl. Han trycker upp ungefär 60-100 flaskor i månaden, som han bjuder ut till höger och vänster när han får besök. Så var även fallet för mig, som behövde vänta ungefär fem minuter innanför dörren innan jag hade en öl serverad på balkongen.



Medans Herr och Fru Rogina stack iväg med sin jeep och hämtade upp två nya studenter så tog jag mig tiden att sitta på balkongen och njuta av ögonblicket en stund. Området runt kvarteret är helt otroligt charmigt.



Utsikt ner på gatan ifrån balkongen

Mitt intryck av Cairns? Ja, vad kan jag säga. HELT RÄTT STÄLLE. Det känns som att det är precis lagomt mycket "håla" över den här staden för att det ska ge en genuin känsla av att man har hamnat Down Under. Jag ser ungefär fem stycken riktiga Crocodile Dundee's per dag, alla kör runt i truckar och hela stället är så laid back så att klockorna näsan går baklänges. Plus att Queensland råkar vara den stat som är bebodd av flest krokodiler i hela australien. Ja, wildlife över huvud taget. Good shit, två tummar upp.

Förmiddag. Lasses hushållerska är barnvakt åt mig. Schemat stavas med Shopping. Verna, som är namnet på tidigare nämnd, ville ta med mig till ett av singapores flottaste shoppingmalls, och det bangar man ju såklart inte på. Och ja, flott var det.

Nu blev det tyvärr mest fönstershopping, eftersom siffrorna på prislapparna oftast var fyrsiffriga, i dollar. "Hoppsan..."

Det var ganska återkommande när det gällde shoppingen över huvudtaget, ville man ha något som såg snyggt ut så kostade det också därefter. Nästan alla kläder i min prisklass var ganska "asiatiskt" konstiga, om ni förstår vad jag menar. Klottriga, lustiga, och väldigt udda färger. Eftersom jag inte vill se ut som ett tivoli så blev det inte så mycket inköp som jag hade hoppats.

Men, trots dom makabra prislapparna så var det väldigt roligt att titta runt i ett varuhus som består av Gucci, Prada, Armani, Dior, LV, miu miu, och allt annat man kan tänka sig att Nicholas Cage motsvarande skulle kunna få för sig att ta på sig. 

Och just ja, en sak hittade jag faktiskt. Mina kattigaste skor hittills. Hohohohohoho... Smokin'!

...fast snarare i Seven Elevens kylskåp, rakt över gatan. Och det som väntar heter Nescafé Latte. Detta iskalla burk-kaffe på en varm morgon satte en liten extra touch av kvalité på mitt annars väldigt njutbara liv, så den produkten förtjänar ett eget inlägg och en fin bild.

Ja, nästa dag var jag återigen på jakt efter billig mat i köpcentrumets food quarter. Men den här gången så bytte jag ut snabbmatskatastrofen mot en snabbmats-succé, så ingen skada skedd. Förutom möjligtvis ett högst osunt tillskott av kalorier.

Min nyfunna kärlek i livet heter alltså "friterat krabbkött på pinne" och var ett återkommande inslag under resten av veckan. En smaksensation som kan beskrivas som ett euforiskt rus. Om jag hade haft en orkester till förfogande så hade jag bett dom att spela ett kärleks-tema medans jag åt, men min iPod fick duga så länge. Jag pratar om dom små gyllene fyrkanterna till vänster. 10/10. Inga konstigheter.

Måndag. En dag som för många innebär arbete, och så är fallet även för Lars. För Philip å andra sidan innebär måndag att ingen är hemma i lägenheten och kan hitta på saker att göra, så jag får aktivera mig själv istället. Efter två minuters brainstorming så kom jag på att jag skulle gå ner till centrum och utforska stadslivet en stund.



Trevlig byggnad i samma stil och arkitektur som resten av staden. Tummen upp för svart spegelfasad


Eftersom jag är en förhållandevis ganska fattig 20-åring, (ur ett ekonomsikt perspektiv d.v.s) så tänkte jag utforska möjligheterna att hitta någon billig mat som inte börjar på Mac och slutar på donalds. Eftersom dom flesta varuhusen har food-quarters på nedersta våningen så tänkte jag att det kunde vara ett bra ställe att börja leta på. Jag hittade nåt som såg intressant, några slags bruna frasiga bollar som ska innehålla räkor squid, eller bacon. Min instinkt berättade för mig att dom var riktigt goda, så jag köper ett par stycken och sätter mig i en park för att avnjuta mitt första singaporianska snabbmatsmål.



En takeaway-låda med en söt bläckfisk på. Oemotståndligt





Innehållet i lådan var tyvärr inte lika oemotståndligt, efter att den till synes 90-åriga kvinnan som preppade mina degbollar hade dränkt dom i tre olika såser och toppat med något smaklöst påhitt som såg ut som avlagringar av något slag. Hmmm...



Men likväl så måste det provas. Första svårigheten var att få fast den på ätpinnen, svårighet nummer två bestod i att få in den i munnen. Svårighet nummer tre var att fastställa vad det smakade. Trots att jag var säker på att jag hade köpt dom bollarna som skulle innehålla bacon, så fanns där ingen smak som antydde att en bacon ens skulle ha varit i närheten av dom. Märkligt? Naae ..



..Efter att ha dissikerat några av dom återstående bollarna så kunde jag fastställa att anledningen till att det knappt smakade nåt, var att en wow-taka tydligen innehåller ca. 2 mg bacon, som i sin tur är inbakad i en fet degboll.

 

Rent upplevelsemässigt var den här måltiden inget att hurra för, och min snålhet straffade sig i form av en obehaglig klump i magen och en olustig eftersmak. Skylla mig själv? Ja, lite kanske.

Wow taka får 0/10 degbollar. Japp, så är det.

Efter rock-kyrkan så var man förstås hungrig. Utmärkt tillfälle att utvidga mina kullinariska vyer, tyckte Lars. Så tillsammans med en av hans kvinnliga kollegor, som också var med på gudstjänsten, åkte vi till ett ställe där man tydligen kan få "typisk kinesisk mat". Mmmh, tänkte jag. Räkor och vårrullar.

...icke.

Jag har alltid varit övertygad om att kinaresturanger i Sverige har haft en förmåga att försvenska sin mat något, dock så hade jag ingen aning om att den skiljer sig lika mycket från riktig kinesisk mat som en fiskpinne skiljer sig ifrån en yoghurt.




Kinesiska måltider äts i dom allra flesta fall på ett runt bord, eftersom man inte blir serverad någon egen rätt utanallt som hamnar på bordet är fritt fram att ätas av vem som helst. Därför brukar man också vid större middagar ha ett bord som kan snurra, vilket verkar bus-kul. På bilden ser man (förutom Lasses hungriga kollega) bland annat några olika vita
knyten som innehåller varm buljongliknande vätska och kött, oljade jordnötter, en stark (!!!) sås, och på sidorna två glas med té.  



Här ser vi en av mina favoriter. Fläskkött tillagat på det viset att man tar en gris, rostar den (ja, hel) för att sedan skära ut små tärningar från den. Det läckra är att vi ser det rostade översta lagret skinn, fler lager av skinn, underhudsfett, vanligt fett, och sen en strimma kött. Vicious delicious, haha.


Det mesta som fanns på bordet var gott, om än litet annurlunda. Liksom med sushi, så upplever man en tillfredställelse i form av att vara mätt och nöjd utan att ha massvis med mat i magen. Sättet man äter måltiderna på är dock riktigt riktigt trevligt och höjer betyget markant.

Kinesisk mat får, 7/10 ätpinnar

På söndagen efter min arrival (ja, det har kommit till en punkt då jag inte längre hittar det rätta svenska ordet direkt, och då blir det ett engelskt istället) så tillfrågades jag om jag hade lust att följa med till kyrkan och delta i en gudstjänst på morgonen. Jag hade ju knappast något bättre för mig, om min nya rese-mentalitet förbjuder mig att tacka nej till i stort sett allting som kan innebära ett kul minne och några snygga kort, så vi gav oss iväg.

Nu råkar det vara så att när någon säger ordet "gudstjänst" till mig så refererar jag till dom gudstjänsterna som jag har deltagit i i Sverige. Nyckelord; lungt, stillsamt, bitvis tråkigt, i en ofta ganska liten kyrka. Men inget av dom orden skulle komma till användning om någon skulle be mig att beskriva en gudstjänst i City Harvest Church, Singapore. Om min blogg skulle vara lite mindre handikappad så skulle jag kunna lägga upp ett filmklipp som visar ungefär hur det såg ut inne i kyrkan, men eftersom det inte verkar vara bättre än såhär så får ni se allt sånt när jag väl kommer hem istället.

För att beskriva min upplevelse av kyrkan; ca. 700 pers står upp och klappar i takt till ett asiatiskt liveband som river loss låt efter låt på en scen komplett utrustad med allt som en regelrätt rock-konsert skulle ha, fantastiska ljussystem samt en storbildsskärm med lyrics till varenda sång. Helt otroligt häftigt, BRA musik och riktigt kul. Sen kan jag förstås medge att det kändes en aning märkligt när 700 asiater började tala i tungor samtidigt, men 1: Jag är inte heller van vid sånt, vilket kan påverka min uppfattning, och 2: Det överröstades av elgitarrer och trumslag, så det var inget som störde mig över huvud taget.

Hädanefter kommer jag att ge varje sak ett visst antal poäng baserat på hur bra upplevelsen var. Kul kan man ha när man bloggar

City Harvest Church får 7/10 oblat på min nypåkommna upplevelse-skala

Det första vi gjorde morgonen därpå var att besöka Lars arbetsplats, Singapore Science Park, eftersom han behövde ordna lite saker på kontoret. Jag hade fram tills nu inte riktigt hunnit få ett hum om vad han egentligen jobbade med, men det visade sig att han tillsammans med en viss Dr Ong, forskade i att ta fram olika healthfood-produkter. D.v.s produkter liknande våra grönpåsar vi fick serverade i det militära, men med ett kraftigt reducerat antal kalorier. Och flashigare förpackningar.

Det Lars skulle fixa hade något att göra med hans kollega Karen's hotmail, så medans han satt och ringde runt till kineskiska IT-supportrar så fick jag härja fritt med min kamera på hans arbetsplats. Det slutade med att jag somnade i en soffa, som ett resultat av min rubbade dygnsrytm. Jetlagged, kallas det tydligen.

  

"Science is only limited på Knowledge" - Citat av Lars Brittsjö. På bilden ovan ser man delar av labbet som används vid framställningen av produkterna. Spännande grejer.




Det här är några exempel på produkter som företaget ligger bakom. Xndo heter dom, och jag har faktiskt sett dom lite varstans runtom i Singapore, på Seven Eleven och mataffärer bland annat. På översta hyllan står det en burk, som förställer Xndo Cola - Coladryck utan kalorier. Dom här sakerna har tydligen slagit otroligt stort i Asien, på grund av tidigare problem med ohälsosamt leverne. Tillgång och efterfrågan, jajamen.




En helsida om Lars arbete i Singapore sedan han flyttade hit 1987. I artikeln refererar man till honom som en "fat-buster from the small town of Tranas, in southern Sweden".
För att jag skulle slippa ha tråkigt satte Lars på en DVD där BBC hade spelat in när han satt i ett rum och presenterade sitt arbete ör Kinas mäktigaste män. Häftigt, minst sagt.





En bild jag tog innifrån kontoret. Det var för övrigt den svarta soffan till höger som jag somnade i sen.
Och ja, det var först efter att Lars hade sagt åt mig att gå och lägga mig där.

Yes, kunde ju äntligen pusta ut när jag hade satt mig tillrätta i min stol. Jag fick en plats omringad av till största delen gamla, tysta, fina människor som inte störde mig ett dugg under hela flygresan. Jag fick dessutom en plats närmast korridoren, så det fanns inte mycket mer jag kunde önska. SCORE!

Fick förresten mat på samtliga flygresor, ocg god var den. Tolvtimmars-flighten rann förbi relativt fort, för jag sov bort större delen. Det finaste var att dom skickade bagaget direkt till Singapores flygplats, så jag behövde aldrig oroa mig för det på Heathrow. Tur för mig, med tanke på hur det gick till där borta.

Väl på singapores flygplats så blev jag en aning överrumplad, dels på grund av tidsomställningarna, och dels på grund av personalens engelska. Tydligen så skulle man fylla i ett formulär (snarlikt det jag fyllde i för att få mitt visum) för att ens få komma vidare in till Arrivals Section.
Det gick ju ganska bra i vilket fall, fram tills dess att jag skulle skriva vilken adress jag skulle bo på, för det var då det slog mig att jag inte hade en den blekaste aning om det. Jag såg ingen annan utväg än att gå och be om hjälp, så jag haffade första bästa personal jag såg och förklarade mitt problem. Kvinnan ifråga visade sig vara städpersonal. Hon passade vidare mig till deras polis som fanns i närheten.
En liten, jättetunn kines med spretigt hår och alla andra yttre attribut som brukar känneteckna en karikatyr av en asiat. Hans engelska uttal var inget undantag (jag skulle senare lära mig att det man ofta pratar här nere kallas Singlish, en blandning mellan engelska och singaporianska, låter väldigt roligt men svårt att förstå innan man kommit in i det)

Hans idé var iallafall att vi helt enkelt skulle skriva ett random hotell och hoppas att ingen skulle fråga något om det. "Naaaa jast write a-anyting jo nooow lak a hotuuull, eeyh?". När jag sen hade skrivit upp ett hotell som han föreslagit, så kom han på en till idé. Vi skulle skriva att jag bodde på det FINASTE hotellet i hela Singapore. För skojs skull. Så där sitter han och googlar på hotell, och jag står och fösöker förstå poängen med att krångla till alltihop. Men han verkade tycka det var värt, iallafall. Hans lösning resulterade i vilket fall i att jag kom igenom kontrollen och kunde hämta ut baggaget, så jag ska inte klaga.

Allt annat rann på bra, träffade på Lars vid ankomsthallen som sen skjutsade mig genom stan hem till lägenheten. Det var en riktigt intressant biltur, intrycken kom hinkvis och jag satt mest och gapade och tittate ut genom bilrutan. Singapore på kvällstid är defenitivt något att hänga på väggen.

First up - flygresan från Arlanda, till Heathrow London. Tro det eller ej, men det kunde inte gått bättre. Smidig incheckning, smidig securitycontrol, smidig snabbmarsch till rätt gate och till sist, en smidig kaffe i lugn och ro innan flyget gick. Perfektion

Next up - flygresan från Heathrow till Singapore. Jag tittar på mitt boardingkort, studerar det noggrant, och drar slutsatsen att jag ska till terminal 3. Känner mig helt otroligt världsvan när jag snabbt hittar rätt tåg till terminal 3, och konstaterar att jag har tillräckligt gott om tid för att unna mig ännu en kopp kaffe. Från Starbucks den här gången, inte Pressbyron motsvarande - ingen stress här inte.
Jag sprättade vidare till min gate, ca. tre kvart innan flyget avgår. Jag sätter mig ned, läser en engelsk dagstidning och tänker lite flyktigt på vad hela min familj plus Victoria hade sagt om Heathrow, och kände mig fantastiskt nöjd med att jag trots allt hade hittat rätt. Vilket jag också berättar för mamma då hon ringer mig, en kvart innan avgång.

Det som händer nu efter telefonsamtalet är lite pinsamt. Dumt och pinsamt. Jag tittar på klockan, tittar på gaten, och får den där känslan av att något är fel. För det är inget folk i gaten. Inte en enda människa. Faktum är, att det t.o.m står "Gate 3 closed". Det är ungefär då som det börjar flimra förbi bilder i mitt huvud, som det gör i slutet på vissa thriller-filmer när någon stackare plötsligt inser hur allting egentligen ligger till.

- So tell me, Philip, have you perhaps been suffering from any mental disorders lately..?

- ...Jaa, jag har inte riktigt identifierat felet på mig själv än, men nånstans längs vägen så förvandlades "terminal 3" till "gate 3" i mitt huvud. Att allting tidigare hade gått så extremt smooth, resulterade nog också i en viss övertro på mig själv. Kanske. Summan av kardemumman blev iallafall att planet som skulle lyfta om ca. fem minuter, avgår ifrån en helt annan gate, som dessutom är helt okänd för mig. Hurra, tänkte jag. Panik, kände jag. Men, jag blev snabb igen och frågade någon tekniker i korridoren vart singapore-flyget går ifrån, fick reda på att det var gate 18 (drygt en halv km bort) och sprang helt enkelt så snabbt jag kunde och kom i tid. Ja, nästan iallafall.