Flygresan - en psykologisk thriller
First up - flygresan från Arlanda, till Heathrow London. Tro det eller ej, men det kunde inte gått bättre. Smidig incheckning, smidig securitycontrol, smidig snabbmarsch till rätt gate och till sist, en smidig kaffe i lugn och ro innan flyget gick. Perfektion
Next up - flygresan från Heathrow till Singapore. Jag tittar på mitt boardingkort, studerar det noggrant, och drar slutsatsen att jag ska till terminal 3. Känner mig helt otroligt världsvan när jag snabbt hittar rätt tåg till terminal 3, och konstaterar att jag har tillräckligt gott om tid för att unna mig ännu en kopp kaffe. Från Starbucks den här gången, inte Pressbyron motsvarande - ingen stress här inte.
Jag sprättade vidare till min gate, ca. tre kvart innan flyget avgår. Jag sätter mig ned, läser en engelsk dagstidning och tänker lite flyktigt på vad hela min familj plus Victoria hade sagt om Heathrow, och kände mig fantastiskt nöjd med att jag trots allt hade hittat rätt. Vilket jag också berättar för mamma då hon ringer mig, en kvart innan avgång.
Det som händer nu efter telefonsamtalet är lite pinsamt. Dumt och pinsamt. Jag tittar på klockan, tittar på gaten, och får den där känslan av att något är fel. För det är inget folk i gaten. Inte en enda människa. Faktum är, att det t.o.m står "Gate 3 closed". Det är ungefär då som det börjar flimra förbi bilder i mitt huvud, som det gör i slutet på vissa thriller-filmer när någon stackare plötsligt inser hur allting egentligen ligger till.
- So tell me, Philip, have you perhaps been suffering from any mental disorders lately..?
- ...Jaa, jag har inte riktigt identifierat felet på mig själv än, men nånstans längs vägen så förvandlades "terminal 3" till "gate 3" i mitt huvud. Att allting tidigare hade gått så extremt smooth, resulterade nog också i en viss övertro på mig själv. Kanske. Summan av kardemumman blev iallafall att planet som skulle lyfta om ca. fem minuter, avgår ifrån en helt annan gate, som dessutom är helt okänd för mig. Hurra, tänkte jag. Panik, kände jag. Men, jag blev snabb igen och frågade någon tekniker i korridoren vart singapore-flyget går ifrån, fick reda på att det var gate 18 (drygt en halv km bort) och sprang helt enkelt så snabbt jag kunde och kom i tid. Ja, nästan iallafall.
