Några Livstecken
Philip Dundee is back in action, och tänker nu skriva ännu ett inlägg. Yeah, mate. Pappa kommenterade min comeback med att det var "kul med ett livstecken". Därför ska detta inlägg handla om några olika livstecken i min omgivning. Fyndig kille va? Men det kan faktisk vara på sin plats eftersom Australien är känt för bland annat sina många och udda livstecken, eller hur?
Chuuu, hallå där. Det där är faktiskt bland det första jag ser i mitt nya rum. Kul med kompisar, tänkte jag. Dessa gekkos (inte ödlor, tydligen..?) är faktiskt mina vänner på riktigt, eftersom dom brukar komma fram runt halv åtta på kvällen och äta upp varenda insekt i hela rummet. Det gillas, då det inte direkt är någon brist på överdimensionerade flygfän i Cairns.
Här är en av mina nya homies, variant; liten. Söta och fruktansvärt snabba är dom. Insektsutrotande gekkos får 10/10 komfort-poäng, varje dag i veckan.
HOLY SH*T. Det var faktiskt den mest återkommande kommentaren hos folk som såg den här. Den glädje jag kände när jag fick syn på den kan tyvärr inte beskrivas i ord, men ni kan ju försöka föreställa er mitt ansiktsuttryck när jag upptäcker att han bor på våran skolgård. Gula ränder, haha ja. Stor? Jaaa. Skräckinjagande...? Ja, utan tvekan.
Tack, jag vet. Grym bild. Haha nej men min Ixus är obetalbar när det kommer till att fotografera småkryp. Och nu kanske ni tänker "...wow, vilka häftiga...insekter?" Och nej, visst, insekter kanske inte alls är speciellt spännande för er att titta på men för mig så är faktiskt t.o.m myror lite äventyrliga. För samtliga livsformer i australien verkar ha EN sak gemensamt. Dom bits. Mer eller mindre hårt.
Oecophylla Smaragdina är inget undantag. Dom är faktiskt helt ofarliga, MEN löjligt lättretade. Om man kommer nära dom (sim jag gjorde med linsen på det här fotot) så ställer dom sig i någon slags attack-pose. Sen kommer myrans två hundra kompisar och backar upp den. Myrorna beskrivs som "fierce creatures". Gillas.
Nu är det högst fåtalet som springer runt på blad och dylikt, då resterande 95 procent av gänget bidar sin tid UNDER bladen, där dom inte syns. Däför blir det lite av en shock när dom strömmar ut från lite här och där när man råkar reta upp någon av dom. Kortet taget på en planta i plugget, så jag hänger med dom här myrorna på rasterna varje dag.
Johnny Hopper. Bostad: Trappen som går upp mot klassrum 13, vårt hemklassrum. Han har blivit lite av en tursymbol, då han är den enda enbenta gräshoppan på skolan. Det är dock inget som är till hans fördel, eftersom han har lite svårt att hoppa rakt när han ska ta sig någonstans. Poor old Johnny Hopper.
Hej, jag är en kackerlacka
Faktum 1 - Jag kan inte flyga, men jag tror att jag kan det.
Faktum 2 - Jag ligger för tillfället överst på Philips dödslista.
Det är tyvärr en bitter sanning. Kackerlackorna och jag är dödsfiender. Visst, jag har inget emot den blotta åsynen av dom. Liknar väl vilket insekt som helst. Och ja, jag kan svälja att dom för ett sjukt oväsen i mitt rum på nätterna. MEN, när jag vaknar av att en kackerlacka håller flyglektioner klockan halv tre på natten och krasch-landar i mitt fejs, då är det nog. Slut på det roliga. Då går det såhär:
Jag spenderar ungefär en kvart per natt, tre nätter i veckan, på att jaga runt kackerlackor i mitt rum. Och nej, dom är långt ifrån oskyldiga offer, då dom har en förkärlek för att krypa runt i min säng. En annan överträdelse som skedde här om dagen var när jag kom ut ur duschen, och en kackerlacka klättrade upp i min handduk och vidare till min nacke och ner på ryggen. Inget trevlig start på en måndag, då en kackerlacka mäter ungefär 4 cm och har vassa fötter. Kackerlackor får 0/10 poäng. Blähä.
Sist men inte minst, två livstecken som också är inneboende hos Rogina's och går i samma klass som mig; Jan Kummer och Delia Peter. Två 23-åringar från Schweiz, som också råkar vara ett par. Dom har varit tillsammans i tre år och planerar att resa runt och utforska Australien efter plugget. Defenitivt två av mina favoritmänniskor här nere.
Chuuu, hallå där. Det där är faktiskt bland det första jag ser i mitt nya rum. Kul med kompisar, tänkte jag. Dessa gekkos (inte ödlor, tydligen..?) är faktiskt mina vänner på riktigt, eftersom dom brukar komma fram runt halv åtta på kvällen och äta upp varenda insekt i hela rummet. Det gillas, då det inte direkt är någon brist på överdimensionerade flygfän i Cairns.
Här är en av mina nya homies, variant; liten. Söta och fruktansvärt snabba är dom. Insektsutrotande gekkos får 10/10 komfort-poäng, varje dag i veckan.
HOLY SH*T. Det var faktiskt den mest återkommande kommentaren hos folk som såg den här. Den glädje jag kände när jag fick syn på den kan tyvärr inte beskrivas i ord, men ni kan ju försöka föreställa er mitt ansiktsuttryck när jag upptäcker att han bor på våran skolgård. Gula ränder, haha ja. Stor? Jaaa. Skräckinjagande...? Ja, utan tvekan.
Tack, jag vet. Grym bild. Haha nej men min Ixus är obetalbar när det kommer till att fotografera småkryp. Och nu kanske ni tänker "...wow, vilka häftiga...insekter?" Och nej, visst, insekter kanske inte alls är speciellt spännande för er att titta på men för mig så är faktiskt t.o.m myror lite äventyrliga. För samtliga livsformer i australien verkar ha EN sak gemensamt. Dom bits. Mer eller mindre hårt.
Oecophylla Smaragdina är inget undantag. Dom är faktiskt helt ofarliga, MEN löjligt lättretade. Om man kommer nära dom (sim jag gjorde med linsen på det här fotot) så ställer dom sig i någon slags attack-pose. Sen kommer myrans två hundra kompisar och backar upp den. Myrorna beskrivs som "fierce creatures". Gillas.
Nu är det högst fåtalet som springer runt på blad och dylikt, då resterande 95 procent av gänget bidar sin tid UNDER bladen, där dom inte syns. Däför blir det lite av en shock när dom strömmar ut från lite här och där när man råkar reta upp någon av dom. Kortet taget på en planta i plugget, så jag hänger med dom här myrorna på rasterna varje dag.
Johnny Hopper. Bostad: Trappen som går upp mot klassrum 13, vårt hemklassrum. Han har blivit lite av en tursymbol, då han är den enda enbenta gräshoppan på skolan. Det är dock inget som är till hans fördel, eftersom han har lite svårt att hoppa rakt när han ska ta sig någonstans. Poor old Johnny Hopper.
Hej, jag är en kackerlacka
Faktum 1 - Jag kan inte flyga, men jag tror att jag kan det.
Faktum 2 - Jag ligger för tillfället överst på Philips dödslista.
Det är tyvärr en bitter sanning. Kackerlackorna och jag är dödsfiender. Visst, jag har inget emot den blotta åsynen av dom. Liknar väl vilket insekt som helst. Och ja, jag kan svälja att dom för ett sjukt oväsen i mitt rum på nätterna. MEN, när jag vaknar av att en kackerlacka håller flyglektioner klockan halv tre på natten och krasch-landar i mitt fejs, då är det nog. Slut på det roliga. Då går det såhär:
Jag spenderar ungefär en kvart per natt, tre nätter i veckan, på att jaga runt kackerlackor i mitt rum. Och nej, dom är långt ifrån oskyldiga offer, då dom har en förkärlek för att krypa runt i min säng. En annan överträdelse som skedde här om dagen var när jag kom ut ur duschen, och en kackerlacka klättrade upp i min handduk och vidare till min nacke och ner på ryggen. Inget trevlig start på en måndag, då en kackerlacka mäter ungefär 4 cm och har vassa fötter. Kackerlackor får 0/10 poäng. Blähä.
Sist men inte minst, två livstecken som också är inneboende hos Rogina's och går i samma klass som mig; Jan Kummer och Delia Peter. Två 23-åringar från Schweiz, som också råkar vara ett par. Dom har varit tillsammans i tre år och planerar att resa runt och utforska Australien efter plugget. Defenitivt två av mina favoritmänniskor här nere.
Kommentarer
Trackback
