caphemox

Yes, kunde ju äntligen pusta ut när jag hade satt mig tillrätta i min stol. Jag fick en plats omringad av till största delen gamla, tysta, fina människor som inte störde mig ett dugg under hela flygresan. Jag fick dessutom en plats närmast korridoren, så det fanns inte mycket mer jag kunde önska. SCORE!

Fick förresten mat på samtliga flygresor, ocg god var den. Tolvtimmars-flighten rann förbi relativt fort, för jag sov bort större delen. Det finaste var att dom skickade bagaget direkt till Singapores flygplats, så jag behövde aldrig oroa mig för det på Heathrow. Tur för mig, med tanke på hur det gick till där borta.

Väl på singapores flygplats så blev jag en aning överrumplad, dels på grund av tidsomställningarna, och dels på grund av personalens engelska. Tydligen så skulle man fylla i ett formulär (snarlikt det jag fyllde i för att få mitt visum) för att ens få komma vidare in till Arrivals Section.
Det gick ju ganska bra i vilket fall, fram tills dess att jag skulle skriva vilken adress jag skulle bo på, för det var då det slog mig att jag inte hade en den blekaste aning om det. Jag såg ingen annan utväg än att gå och be om hjälp, så jag haffade första bästa personal jag såg och förklarade mitt problem. Kvinnan ifråga visade sig vara städpersonal. Hon passade vidare mig till deras polis som fanns i närheten.
En liten, jättetunn kines med spretigt hår och alla andra yttre attribut som brukar känneteckna en karikatyr av en asiat. Hans engelska uttal var inget undantag (jag skulle senare lära mig att det man ofta pratar här nere kallas Singlish, en blandning mellan engelska och singaporianska, låter väldigt roligt men svårt att förstå innan man kommit in i det)

Hans idé var iallafall att vi helt enkelt skulle skriva ett random hotell och hoppas att ingen skulle fråga något om det. "Naaaa jast write a-anyting jo nooow lak a hotuuull, eeyh?". När jag sen hade skrivit upp ett hotell som han föreslagit, så kom han på en till idé. Vi skulle skriva att jag bodde på det FINASTE hotellet i hela Singapore. För skojs skull. Så där sitter han och googlar på hotell, och jag står och fösöker förstå poängen med att krångla till alltihop. Men han verkade tycka det var värt, iallafall. Hans lösning resulterade i vilket fall i att jag kom igenom kontrollen och kunde hämta ut baggaget, så jag ska inte klaga.

Allt annat rann på bra, träffade på Lars vid ankomsthallen som sen skjutsade mig genom stan hem till lägenheten. Det var en riktigt intressant biltur, intrycken kom hinkvis och jag satt mest och gapade och tittate ut genom bilrutan. Singapore på kvällstid är defenitivt något att hänga på väggen.

First up - flygresan från Arlanda, till Heathrow London. Tro det eller ej, men det kunde inte gått bättre. Smidig incheckning, smidig securitycontrol, smidig snabbmarsch till rätt gate och till sist, en smidig kaffe i lugn och ro innan flyget gick. Perfektion

Next up - flygresan från Heathrow till Singapore. Jag tittar på mitt boardingkort, studerar det noggrant, och drar slutsatsen att jag ska till terminal 3. Känner mig helt otroligt världsvan när jag snabbt hittar rätt tåg till terminal 3, och konstaterar att jag har tillräckligt gott om tid för att unna mig ännu en kopp kaffe. Från Starbucks den här gången, inte Pressbyron motsvarande - ingen stress här inte.
Jag sprättade vidare till min gate, ca. tre kvart innan flyget avgår. Jag sätter mig ned, läser en engelsk dagstidning och tänker lite flyktigt på vad hela min familj plus Victoria hade sagt om Heathrow, och kände mig fantastiskt nöjd med att jag trots allt hade hittat rätt. Vilket jag också berättar för mamma då hon ringer mig, en kvart innan avgång.

Det som händer nu efter telefonsamtalet är lite pinsamt. Dumt och pinsamt. Jag tittar på klockan, tittar på gaten, och får den där känslan av att något är fel. För det är inget folk i gaten. Inte en enda människa. Faktum är, att det t.o.m står "Gate 3 closed". Det är ungefär då som det börjar flimra förbi bilder i mitt huvud, som det gör i slutet på vissa thriller-filmer när någon stackare plötsligt inser hur allting egentligen ligger till.

- So tell me, Philip, have you perhaps been suffering from any mental disorders lately..?

- ...Jaa, jag har inte riktigt identifierat felet på mig själv än, men nånstans längs vägen så förvandlades "terminal 3" till "gate 3" i mitt huvud. Att allting tidigare hade gått så extremt smooth, resulterade nog också i en viss övertro på mig själv. Kanske. Summan av kardemumman blev iallafall att planet som skulle lyfta om ca. fem minuter, avgår ifrån en helt annan gate, som dessutom är helt okänd för mig. Hurra, tänkte jag. Panik, kände jag. Men, jag blev snabb igen och frågade någon tekniker i korridoren vart singapore-flyget går ifrån, fick reda på att det var gate 18 (drygt en halv km bort) och sprang helt enkelt så snabbt jag kunde och kom i tid. Ja, nästan iallafall.