caphemox

Hej familjen! Det var ett tag sen nu, va? Det har blivit så med anledning av plugget, jag har mitt första riktiga prov nu på onsdag, så det börjar dra ihop sig. Det här är nog det sista inlägget jag skriver innan jag flyger hem, eftersom jag bara har proven kvar och sen fem dagar då jag står utan varken plugg eller bostad. Jag tittade över min ekonomi också, och det ser ut som att jag har $ 500 kvar allt som allt. Det är inte speciellt mycket, men jag väljer nog att spara dom pengarna tills jag kommer hem, då jag måste ha något att leva på då också.

Därför har jag även kommit fram till vad jag ska göra dom sista fem dygnen här i Cairns. Jag ska testa hur det går att klara sig utan pengar och bostad i stadsmiljö, det blir ett spännande litet projekt. Om det krisar kan jag alltid rådfråga någon av alla andra luffare, det finns rätt gott om sådana här. Sista natten kommer jag dock att ta in på ett hotell eller något och kamma upp mig lite innnan flygresan.

Ni kanske tycker att det låter som en kass idé, men jag har vridit lite fram och tillbaka på tanken och det blir faktiskt riktigt intressant. Om inte annat så är det gratis, och jag ser fram emot det.
Ivan sparkar ut oss från huset den 11:e december i vilket fall, men vi kom överens om att jag kommer kunna lämna min packning där för att sedan plocka upp den innan jag flyger hem, så det löser sig utan problem.

Det hade varit jättefint om ni kunde skicka ett mail eller något så jag vet att ni alla har det bra, och även så att jag får det bekräftat att ni har läst det här och vet att jag har det bra :)


PS. Mitt tillfälliga SIM-kort till mobilen larvar sig, så det går inte att ringa mig längre. Mitt svenska SIM-kort har även av någon okänd anledning gått upp i rök (misstänker att frun i huset har kastat det) så jag är ganska okontaktbar, förutom via mail förstås. Så skriv gärna om ni undrar över något speciellt.

Tänker på er, vi ses snart!

Precis utanför Cairns så finns det högsta fristående berget i Queensland, vilket jag och tre andra bestämde oss för att bestiga förra helgen. Det kallas tydligen för pyramidberget, och det är väl inget mysterium varifrån det fick sitt namn direkt.




Toppen ligger på ca 1000 meters höjd, så om man frågade mina schweiziska vänner så hade det varit lämpligare att kalla det för "kulle" istället för berg. När vi väl stod på toppen så gick det däremot utmärkt bra att kalla det för berg, då det trots allt hade visat sig vara ganska ansträngande att ta sig upp.





I början så var det inte speciellt brant, men det sluttade uppåt mer och mer för varje tionde meter vi kom framåt, vilket resulterade i att det var riktigt brant efter två kilometer. Marken var även extremt ojämn med rötter och stenar, så fötterna dog lite efter ett tag. Bilden nedanför visar ett av dom ställena.





Innan jag såg berget så hade jag föreställt mig att det mest skulle vara någon slags brant vandring, men på vissa stället var det faktiskt så brant att vi fick klättra på riktigt. Tur att man är smidig som en katt









Nora, jag och Ruben har rast och vila på stället. Jag drack uppskattningsvis 3 liter vatten den dagen, vilket var alldeles för lite. Allt blir sjukt mycket jobbigare när det är 33 grader i skuggan


                              VICTORY SWEET VICTORY




Ett glorifierande kort på mig, på toppen av berget. Och ja, "toppen" är faktiskt en riktig topp. Det trodde man inte. Vi nådde den efter ca två och en halv timme, så det kändes som en liten seger. Och 1000 meter är faktiskt ganska högt när man väl står där uppe och tittar ut över Queensland, särskilt eftersom ena sidan av berget sluttar rakt nedåt. Hoho, svindel. 




Vi chillade på toppen en stund och åt lite lunch, för att sen bege oss nedåt igen. Stort misstag att tro att det skulle vara enklare att ta sig ner än att ta sig upp, ångrar att jag sa "vad skönt, bara nervägen kvar". 




 

Avslutar med en fånig vykortsaktig bild, jag bjuder på den. Saknar er där hemma och tänker på er, vi ses snart tror jag, tiden här nere går sjukt snabbt. Ha det bra med er ! :)

I veckan bestämde vi oss för att hitta på något kul med klassen till helgen, och dom flesta var överens om att det hade varit nice att snorkla. Efter att ha rågat runt lite så stod det klart att en ö som kallas Green Island är det bästa stället att dyka eller snorkla på, så vi bestämde oss för att dra dit på söndagen. Schyst tänkte jag, det kan inte vara så dyrt. Transport till ön, och sen hyra lite utrustning - inga problem. Jag kan ju berätta att jag hade lite fel, då trippen gick på 75 $. Men nu i efterhand så var det värt varenda cent, för ön visade sig vara precis lika paradis-aktig som den låter.

Det fanns ett problem dock, och det var vädret. Om det är minsta mulet eller regnigt så kan man lika gärna snorkla uppe på stranden, eftersom 99% av upplevelsen ligger i att se alla färger på fiskar och koraller, som då försvinner samtidigt som solen går i moln. Och, som jag skrev tidigare, så har vädret inte direkt varit stabilt på sistonde. Men som tur var så hade söndagen bestämt sig för att ha strålande sol från morgon till kväll, bingo för oss.

Några av brudarna tog lite längre tid på sig att komma ner i vattnet, p.g.a hajskräck. Kul tyckte vi andra, eftersom folk påstår att Green Island garanterat är befriat från hajar. Själv hade jag förväntat mig att kanske se ett par exotiska fiskar, några vackra snäckor och ca. två tusen olika vattenväxter. Det var nog den inställningen som var orsaken till att jag mer eller mindre höll på att sätta i halsen när Ruben rycker mig i simfötterna och pekar på en havssköldpadda som glider runt snett under oss.

Dom här sköldpaddorna var ungefär en meter på längden, och kan nog dessutom vara ett av dom vackraste djuren jag sett. Det kändes bara riktigt overkligt att kunna simma bredvid dom och t.o.m klappa dom utan att det störde dom det minsta. HELT fantastiskt. Utöver havssköldpaddorna så stötte vi på en mängd olika fiskar, och ju längre ut från stranden man kom, ju större blev dom. Jag sysselasste mig även med att dyka ner och vänta på snäckskal som var lika stora som TV:n vi har i källaren.

Jag lärde mig ett par viktiga saker den här dagen. Bland annat att det kan vara bra att kolla lite hur strömmarna går innan man simmar iväg. Jag tyckte nämligen att det var oväntat lätt att simma utåt från stranden, och min första slutsats var att det var tack vare simfötterna. Detta visade sig vara fel då jag skulle simma tillbaka, då jag upptäckte att det på något skumt sätt var strömt utåt. Det som tog fem minuter att simma utåt, tog därför tjugo minuter att simma inåt. Det var fruktansvärt, fruktansvärt, jobbigt.

Viktig sak nr. 2 som jag lärde mig var att jag ska använda solkräm nästa gång, då jag missade att ta i beräkning att man snorklar med ryggen upp mot himlen väldigt långa stunder, i strålande sol. Vilket såklart leder till en smärtsam solbränna. Kände mig som världens turist när jag kved över min brända rygg i tre dagar efteråt. Hipp hipp hurra. 

Just det, vi blev bjudna på en liten överraskning under dagen också. Ruben som jag nämnde förut kom upp ur vattnet och såg både överlycklig och smått skärrad ut på samma gång, och bluddrade om att han hade sett en haj. En stor haj. Ingen av oss köpte riktigt att det var sant, tills han visade en bild som han lyckades ta i farten. Och ja, det visade sig vara ett stort fett misstag att påstå att det inte finns hajar runt Green Island.





Yes, en tjock haj. Ungefär 190 till 200 cm, sa Ruben. Det visade sig vara en s.k revhaj, och den bedöms vara "potentiellt farlig". Det sker ca. 20 attacker per år, men dödsfall är sällsynt. Delia har varit lite hispig dom senaste dagarna efter att hon fick reda på att hon hade simmat med en haj i närheten. Själv har jag börjat märka av på allvar att jag faktiskt befinner mig i Australien, det stället som både mina favoritböcker och favoritfilmer handlade om under hela min barndom. Och ja, jag är helt fruktansvärt glad över att jag är här. Waaaah... Cheers! :)

"Men har ni inte gjort några kul utflykter då?" Jodå mamma, det är klart att vi har. Jag fick bland annat min vilja igenom att besöka en krokodilfarm för ungefär en månad sen, vilket kan ha varit bland det bästa jag gjort. I mitt liv. Haha nästan iallafall. Stället hette Hartley's Farm, och visade sig vara en av dom bästa i Queensland. Tur kan man ha va! Vi hade inte ens problem med att hitta den, trots att den låg relativt djupt in i regnskogen. Till vår hjälp så hyrde vi en flashig röd hyundai, som hade uppskattningsvis lika många hästkrafter som en EU-moppe. Den slutsatsen grundar sig i att det hände ett antal gånger att den stannade i uppförsbackar och böjade rulla baklänges neråt istället, vilket var både pinsamt och direkt livsfarligt. Att exakt allting inuti vår sportbil var spegelvänt var ju inte heller direkt till någon hjälp. Det tog t.ex. ganska lång tid att lära sig att blinkersen var utbytt mot vindrutetork-spaken, så det kan hända att det såg lite roligt ut utifrån några gånger när en röd lådbils-aktig hyundai kryper genom en korsning utan blinkers, fast med vindrutetorkarna på fullt ös.


Till saken hör att 99% av alla australienare utan japansk bakgrund kör någon variant av 4WD, så känslan på vägen kan beskrivas ungefär som när man var 6 år och gick på IKEA - alla var bra mycket större än en själv. Men det kanske är sånt man får svälja när man är snål. Nästa gång hyr vi en Humvee, tack.



Här ser ni vår 2x2 meters-bil parkerad i vildmarken. Imponerande, va? ;)





Vi hittade en ritkigt fin strand på vägen till Hartley's, det fanns bara ett problem .. 


 


...Aa, just det. Krokodiler. Huhuhuhu... Spännande ^^





Men även om det inte blev så mycket bad, så hittade jag en fin kokosnöt. Mycket mer behövs faktiskt inte för att göra mig glad :P



JAHA JA, ut på vägen igen. Vi körde i ungefär 30 minuter tills vi kom fram vår destination, men 30 minuter kan lätt kännas som tre timmar om man lyssnar på australienska radiopratare. "G'DAY MATE YER LISSENING TO RAAADIO OUTBACK MATE. MATE MATE MATE!" Motsatsen till avslappnande.

Vädret var strålande när vi kom fram iallafall, vilket måste läggas på plus-listan även om jag var tvungen att hålla mig ifrån att gå på asfalt om jag ville undvika tredje gradens brännskador under fötterna, då jag hade glömt mina skor hemma. Ett stort grattis till mig? Jadå :P

Det fanns lite olika sorters djur på den här farmen, och det första fenomenet vi fick se var en Cassowarie. Ett väldigt charmigt fågeldjur. Jag minns att jag blev sjukt fascinerad när jag fick se dem på naturfilmerna vi hade spelat in hemma när jag var liten, och det var otroligt att få se dom på riktigt.

 
 

Det var nog i huvudsak tre saker som gjorde den otäck. Nummer ett, den såg riktigt sk*tförbannad ut. Nummer två, den dundrade fram och tillbaka och frustade som en häst, och det skakade faktiskt i marken när den sprang. Och sist men inte minst, den gjorde ständiga utfall i form av hoppsparkar mot stängslet och fick oräknerliga barn att börja storgråta. Den är officiellt min och Jans favoritfågel. Tydligen är den väldigt viktig för skogen, då den äter i princip vad som helst och hjälper växter att fortplanta sig genom att bajsa ut frön lite här och där. Enligt personalen som fanns på plats så skulle man tänka på två väldigt viktiga ord om man träffar en cassowarie utan stängsel. "BACK OFF". Tuff fågel haha.


Nästa anhalt var en mini-kryssning i en krokodil-bebodd liten flodstrimma, och jag upptäckte mig själv med att ha väldigt svårt att sitta ner i båten. Det var helt galet spännande, för plötsligt såg man en stor mörk skugga under ytan glida förbi, sen kunde man höra ett plask någonstans ifrån och se ringar på vattnet, hohohohoho. Underbart. Dom två största krokodilerna som fanns där hette Tex och Psycho, varav Tex mätte fem meter med en vikt på ca. 850 kg. Wohaa...


Titta här då:



Fågeln på bilden är enligt guiden en fågel med total avsaknad av "basic survival skills", då den kan ses stå med huvudet ner i flodkanten och titta på sin egen spegelbild i tid och otid. Ett ganska oundvikligt öde för en fågel som ägnar sig åt sånt är förstås att bli krokodil-mat, så vi hade tur som fick se en levande tyckte guiden.






Efter att ha glidit runt på floden i en kvart ungefär så var det dags att kasta ut lite kycklingar i vattnet, för att sätta lite fart på krokodilerna.

　

Det här är för övrigt Psycho som jag nämnde tidigare, och jag tyckte inte att jag behövde fråga vart ifrån han har fått sitt namn, då han faktiskt såg lite halvt psykotisk ut. 

Efter flod-turen så fick vi se en krokodilattack-show på en amfi-teater, där krokodilerna blev matade med diverse fiskar och fåglar för att demonstrera vad som skulle hända om man själv blev attackerad. Jag tror ingen var speciellt sugen på att bada efter den ganska brutala uppvisningen, men det var riktigt häftigt att se. Tydligen så blir honorna sällan större än tre meter, medans hanarna kan växa upp till nära tio meter.


PRIMEVAL


 

Det är nog en smaksak (haha, fattar ni?) huruvida den här bilden är lite för makaber eller inte, men det där är faktiskt en väldigt fin modell i skala 1:1 av en krokodil som fanns i parken för ett par år sedan. Den blev 7.4 meter lång och vägde lite över ett ton, vilket uppskattningsvis är oförskämt stort. 






Som tur var så har jag sett på TV hur man överlever krokodilattacker, så jag klarade mig. Att larva sig med låtsas-krokodiler får lätt 10/10 upplevelsepoäng. 



 

 



Det här kortet togs på vägen hem, då vi stannade och tog en liten promenad i regnskogen. Det är helt klart spännande att utforska en regnskog, men för var tredje steg man tar så får man spindelväv i ansiktet och på fötterna så det är väl blandat med lite lätt obehag.

För ungefär en vecka sen så gjorde jag misstaget att vandra runt i skogen med kortbyxor. Plötsligt kände jag någonting som killade lite precis ovanför foten, och när jag tittar ner så ser jag en stor svart-orange-lila spindel som klättrar runt på mitt ben. Jag skrek som en liten flicka inombords, men stod så still som möjligt och fösökte få den att kliva upp på en pinne istället. Det funkade, och jag gav mig själv ungefär 220 vildmarks-poäng. Och jag fick dessutom en bild på den, vilket kändes värt. Den hade smal vit-orange kropp, två överdimensionerade tänder och jättelånga randiga ben. Jag har letat runt i böcker och på internet efter vad det kan ha varit för något, men har faktiskt inte hittat något som liknar den än. Hmm..



 

Som jag berättade i ett telefonsamtal för ungefär en vecka sedan, så är jag, Jan och Delia bosatta i området som i folkmun heter "Suburbs of Cairns", även kallat "Ghettot". Våra klasskamrater däremot blev placerade i ett område som kallas Kanimbla Heights, som råkar vara Cairns egna Orange County. Att bo där innebär, förutom eget badrum, att man har obegränsad tillgång till en privat swimmingpool. Man har även en snygg skylt med kursiverade bokstäver i guld som säger välkommen till området. Vi i förorten saknar skylt, och är för övrigt fullkomligt poolbefriade. Det är inget som jag personligen lider speciellt mycket av, men resultatet blir att när det anordnas en BBQ-kväll, så hålls den med fördel i K.H. Japp, så är det..

Någon gång under Ivans 45 år i australien, så tog han initiativet till att mura ihop en grill på egen hand. Man kan säga vad man vill om utseendet på den, men om man frågar honom så är det ett faktum att när det väl kommer en storm så kommer hans grill vara den enda som står kvar. Det är faktiskt inte något som jag betvivlar, då hans konstruktion ser mer ut som en medeltida fästning än något man fakiskt kan tillaga mat på. Och ja, mycket riktigt, pricken över i:et på hans grill är en gammal vägskylt som han har stulit från någonstans längst huvudleden. Pittoreskt.

ANYWAYS..

Om jag inte minns fel så var våran BBQ-kväll på en fredag, och sammanfattningsvis så var det en dunderkväll. En av dom bästa sakerna med Australien, som jag har noterat än så länge, är priset på räkorna. För att äta sig mätt på tigerräkor i Sverige så bör man vinna på Lotto motsvarande innan man handlar, men så är lyckligtvis inte fallet här nere. Min BBQ brukar därför bestå av tigerräkor, paprika, lök och champignoner, grillat i vitlök och sweet chili. Inte fel någonstans. Och vitt vin, förstås. Gemensamt för i princip samtliga vita viner här nere är att dom har inslag av melon, passionsfrukt och vanilj, plus några random tropiska frukter. Utsökt :)














Den sista bilden här var ett bra kort på mig, bortsett från att jag råkade ha en palm på huvudet. Väldigt schyst pool var det iallafall, och det har nog blivit lite av en vana att vi glider bort till K.H på fredagarna och grillar, för sånt gör tydligen australienska ungdomar. Ta seden dit man kommer, ja tack :)

Är jag förgiftad? Är jag döende? Kommer jag hem till jul? Ja, klart jag gör. Och jag är långt ifrån döende. Men, nu i veckan som gått så var jag med om ett litet vardagsäventyr. Tänk er att ni sitter och äter lunch på skolan. Och plötsligt ser ni (inte känner) något litet skräp som landar på handen, två gånger två millimeter stort ungefär och liknar en frösamling av något slag.

Men precis när ni ska borsta bort det, som man brukar göra med skräp, så springer det iväg. Då tittar ni lite extra noga, och ser att det faktiskt är ett pyttelitet kryp som glider runt med en skräpsamling på ryggen. Men mitt från ingenstans, precis när jag knäpper kort på den, så fular den sig och biter mig i handen. Vilken stil va?

Och nej, det var såklart inte Australiens livsfarligaste insekt direkt men det kändes hyffsat mycket för att komma ifrån något litet mikroskop-skräp man knappt ser med blotta ögat. Very offensive, I must say. Men jag fick trots allt ännu ett bra kort tack vare min Ixus, så jag slipper besöka klagomuren idag. Kolla på den här, va? Äckligt djur.










Och sådär såg min hand ut resten av dagen. Tack för den, om jag ser det där krypet igen så kommer jag ta hem det och mata mina ödlor med det. Tsss...

Snart måndag. Vilket innebär att jag, 08:30 imorgon, kommer påbörja min tredje vecka i plugget här i Cairns. Ångest? Nej, verkligen inte. Skolan som jag går i är helt otroligt trevlig, och lärarna är suveräna. Trivs till 100% ! En övervägande anledning till att jag har så kul här är nog att det går så bra för mig, vi skriver ett prov varje måndag och sist fick jag "Excellent!" på mitt papper. Välkomna till Philips skrytblogg.se

Men det är mycket plugg, och det är faktiskt riktigt svårt ibland. Jag hade -ingen- aning om hur mycket grammatiska regler det faktiskt finns i engelskan, vilket resulterade i en smärre chock när vi kickade igång första veckan. Så ikväll blir det uppesittarsöndag med två hinkar med hemläxor som snacks.

En kul grej med skolan är att det finns VÄLDIGT många japaner i här. En del är riktigt duktiga på engelska, men en gemensam faktor är att dom lider av en total avsaknad från att kunna skilja på L och R. Det är tradition att man håller ett tal där man tackar lärare och vänner efter att man graduerat (vilket sker varje vecka) och då brukar låta såhär ungefär: " Herro everyone, I rearry enjoy rearning the engrish ranguage, sank you sank youu". Ja haha, det är inte lätt. Tack för att jag inte föddes i Japan.

Ivan "Ivitza" Rogina


Efter att ha bott tillsammans med Ivan i en vecka kan man dra en väl begrundad slutsats: Ivan är komplett galen. Jag tror att man kanske måste ha studerat honom personligen för att egentliegn förstå vidden av hans galenskaper, men jag ska göra mitt bästa för att ge en beskrivning. Ivan föddes i Kroatien, men har bott i Australien i 45 år. Han har anammat den Australienska kulturen, dialekten, och livvstilen till absurdum. Jag tror att han kanske är mer australiensk än dom infödda. Han har jobbat som murare från 17 års ålder, och på sin meritlista har han bland annat sitt hus spm jag för tillfället bor i. Vilket är fantastiskt, cred till honom för det. Men där tar det vettiga i Ivans liv slut. Jag tror att en lista kan vara det bästa sättet att gestalta hans personlighet på:

- KVINNOSyN: Ivan har en förlegad syn på det mesta, framför allt kvinnor i trafiken. Fruntimmer ska sitta i baksätet, och inte i närheten av ratten. I fjol hade han kört bil med en vän och krockat i ett träd, vilket resulterat i ett brutet ben. När Ivans fru kom till sjukhuset med bilen för att hämta honom så vägrade han att låta henne skjutsa honom, och tog en taxi istället. Att befatta sig med matlagning, städning, diskning, eller dylikt skulle han aldrig ens komma på tanken att göra, då det är kvinnogöra.

- MAT- OCH DRYCKESVANOR: Ivan går upp klockan fem på morgonen och startar dagen med ett glas slibovich, en kroatisk snaps. Under dagen dricker han i genomsnitt två liter av sin hemmagjorda öl, och arbetar i trädgården. Han är övertygad om att fisk inte är nyttigt för honom och att asiatisk mat är det värsta skräpet som finns. En burgare med bacon, ägg, bacon och stek ska det vara.

- GRODOR: När det regnar kraftigt i australien så kommer det fram ett massivt antal grodor, som ibland har oturen att befinna sig i Ivans trädgård. Sist det var en grodinvasion så löste han problemet genom att slå över dom till grannen med ett cricket-trä.

- ANDRA SKADEDJUR: Dom flesta skadedjur, inkluderat "the stupid bloody bird-bastards" kommer från England. Liksom Engelsmännen. Som är snarlika dom flesta skadedjur.

- SKOLAN: Skola är till för folk med "shit for brains". No further comments, jag fick aldrig någon förklaring på varför.

- SIG SJÄLV: "I might be crazy, but I'm not stupid". Stämmer till viss del. Även om Ivan inte har bländat mig med sitt intellekt än, så är han nåt så vansinnigt underhållande vid middagarna (han har femhundra hinkar med galna historier) och hans grönsaker och frukter som han odlar är fantastiska. Jag kommer ritkigt bra överens med Ivan, trots vissa (läs; många) meningsskiljaktigheter.

Ja, jag erkänner. OK. Fatalt misstag av mig. Att tro att det var easy stuff att hålla en blogg levande när jag pluggar i australien, alltså. Som ni kanske har märkt så har jag blivit sämre och sämre på att uppdatera min resblogg ju längre tiden går. Anledning? Ja, jag får mer och mer att göra för varje dag. DÄRFÖR, tänker jag pausa Singapore och spola fram till nutid, dvs mitt liv i Australien. Det finns nämligen så sjukt mycket spännande saker här så jag ser ingen annan utväg än att skriva om allt på en gång innan jag glömmer något. Min förhoppning är att jag ska trycka in lite Singapore-inlägg här och där över tiden. Vi får se hur det går haha.

Queensland, Cairns, 7th. Maina street. Där bor jag. Hos Ivan- och Dusanka Rogina. Två färgstarka karaktärer med ursprung ifrån Kroatien, som jag mötte upp på flygplatsen i Cairns. Det första jag hör (nej det är inget skämt) är "'ELLO MATE! NO WORRIES, THE JEEPS AT THE FRONT!" - Ivans ljuva stämma. Han rattar, precis som övriga 90% av Cairns befolkning tydligen också gör, en 4WD av nåt slag. Under den dryga kvarten ifrån flygplatsen fram till huset så berättar Ivan om livet i Cairns. Fast egentligen fick han sagt ungefär två viktiga saker, att han kan fixa en billig cykel åt mig och att vi aldrig behöver oroa oss för att köpa öl, för den gör han bäst själv. Ja, Ivan gör faktiskt sin egen öl. Han trycker upp ungefär 60-100 flaskor i månaden, som han bjuder ut till höger och vänster när han får besök. Så var även fallet för mig, som behövde vänta ungefär fem minuter innanför dörren innan jag hade en öl serverad på balkongen.



Medans Herr och Fru Rogina stack iväg med sin jeep och hämtade upp två nya studenter så tog jag mig tiden att sitta på balkongen och njuta av ögonblicket en stund. Området runt kvarteret är helt otroligt charmigt.



Utsikt ner på gatan ifrån balkongen

Mitt intryck av Cairns? Ja, vad kan jag säga. HELT RÄTT STÄLLE. Det känns som att det är precis lagomt mycket "håla" över den här staden för att det ska ge en genuin känsla av att man har hamnat Down Under. Jag ser ungefär fem stycken riktiga Crocodile Dundee's per dag, alla kör runt i truckar och hela stället är så laid back så att klockorna näsan går baklänges. Plus att Queensland råkar vara den stat som är bebodd av flest krokodiler i hela australien. Ja, wildlife över huvud taget. Good shit, två tummar upp.

Förmiddag. Lasses hushållerska är barnvakt åt mig. Schemat stavas med Shopping. Verna, som är namnet på tidigare nämnd, ville ta med mig till ett av singapores flottaste shoppingmalls, och det bangar man ju såklart inte på. Och ja, flott var det.

Nu blev det tyvärr mest fönstershopping, eftersom siffrorna på prislapparna oftast var fyrsiffriga, i dollar. "Hoppsan..."

Det var ganska återkommande när det gällde shoppingen över huvudtaget, ville man ha något som såg snyggt ut så kostade det också därefter. Nästan alla kläder i min prisklass var ganska "asiatiskt" konstiga, om ni förstår vad jag menar. Klottriga, lustiga, och väldigt udda färger. Eftersom jag inte vill se ut som ett tivoli så blev det inte så mycket inköp som jag hade hoppats.

Men, trots dom makabra prislapparna så var det väldigt roligt att titta runt i ett varuhus som består av Gucci, Prada, Armani, Dior, LV, miu miu, och allt annat man kan tänka sig att Nicholas Cage motsvarande skulle kunna få för sig att ta på sig. 

Och just ja, en sak hittade jag faktiskt. Mina kattigaste skor hittills. Hohohohohoho... Smokin'!

...fast snarare i Seven Elevens kylskåp, rakt över gatan. Och det som väntar heter Nescafé Latte. Detta iskalla burk-kaffe på en varm morgon satte en liten extra touch av kvalité på mitt annars väldigt njutbara liv, så den produkten förtjänar ett eget inlägg och en fin bild.

Ja, nästa dag var jag återigen på jakt efter billig mat i köpcentrumets food quarter. Men den här gången så bytte jag ut snabbmatskatastrofen mot en snabbmats-succé, så ingen skada skedd. Förutom möjligtvis ett högst osunt tillskott av kalorier.

Min nyfunna kärlek i livet heter alltså "friterat krabbkött på pinne" och var ett återkommande inslag under resten av veckan. En smaksensation som kan beskrivas som ett euforiskt rus. Om jag hade haft en orkester till förfogande så hade jag bett dom att spela ett kärleks-tema medans jag åt, men min iPod fick duga så länge. Jag pratar om dom små gyllene fyrkanterna till vänster. 10/10. Inga konstigheter.

Måndag. En dag som för många innebär arbete, och så är fallet även för Lars. För Philip å andra sidan innebär måndag att ingen är hemma i lägenheten och kan hitta på saker att göra, så jag får aktivera mig själv istället. Efter två minuters brainstorming så kom jag på att jag skulle gå ner till centrum och utforska stadslivet en stund.



Trevlig byggnad i samma stil och arkitektur som resten av staden. Tummen upp för svart spegelfasad


Eftersom jag är en förhållandevis ganska fattig 20-åring, (ur ett ekonomsikt perspektiv d.v.s) så tänkte jag utforska möjligheterna att hitta någon billig mat som inte börjar på Mac och slutar på donalds. Eftersom dom flesta varuhusen har food-quarters på nedersta våningen så tänkte jag att det kunde vara ett bra ställe att börja leta på. Jag hittade nåt som såg intressant, några slags bruna frasiga bollar som ska innehålla räkor squid, eller bacon. Min instinkt berättade för mig att dom var riktigt goda, så jag köper ett par stycken och sätter mig i en park för att avnjuta mitt första singaporianska snabbmatsmål.



En takeaway-låda med en söt bläckfisk på. Oemotståndligt





Innehållet i lådan var tyvärr inte lika oemotståndligt, efter att den till synes 90-åriga kvinnan som preppade mina degbollar hade dränkt dom i tre olika såser och toppat med något smaklöst påhitt som såg ut som avlagringar av något slag. Hmmm...



Men likväl så måste det provas. Första svårigheten var att få fast den på ätpinnen, svårighet nummer två bestod i att få in den i munnen. Svårighet nummer tre var att fastställa vad det smakade. Trots att jag var säker på att jag hade köpt dom bollarna som skulle innehålla bacon, så fanns där ingen smak som antydde att en bacon ens skulle ha varit i närheten av dom. Märkligt? Naae ..



..Efter att ha dissikerat några av dom återstående bollarna så kunde jag fastställa att anledningen till att det knappt smakade nåt, var att en wow-taka tydligen innehåller ca. 2 mg bacon, som i sin tur är inbakad i en fet degboll.

 

Rent upplevelsemässigt var den här måltiden inget att hurra för, och min snålhet straffade sig i form av en obehaglig klump i magen och en olustig eftersmak. Skylla mig själv? Ja, lite kanske.

Wow taka får 0/10 degbollar. Japp, så är det.